2017-04-24

Kontemplation...

Min älskade pappa Erik visade mej på äldre dar en plats i närheten av en stor gran därhemma.
Hit brukade han ta sig när vardagen blev för tuff då sjukdom och oron för sin stora familj blev övermäktig.
Där böjde han sina knän och bad till den Gud han trodde på sen barnsben.
Efter den bönestunden lättade trycket något och han var beredd att ta sig an vardagen igen.

Jag älskar skogen...att vistas där är rena hälsokuren för kropp och själ..i och för sig borde jag vara väldigt frisk nu då eftersom jag ofta befinner mej ute i markerna här runt 2an.
Dessvärre gör den ena efter den andra krämpan sig påmind och helt ärligt är jag lite less nu.
Det hjälper inte att en del som vill mej väl..säkert...påminner mej om att det finns dom som har det värre än jag...Det är jag mycket medveten om..men det tar inte bort den smärta och oro jag känner.

Så också jag ...Erik i Bystads enda flicka (han hade 6 söner oxå) har funnit en plats i skogen dit jag ofta går...stannar till vid en stor sten..och faktiskt ibland ropar och gråter om hjälp från min pappas Gud som också jag funnit det tryggt att tro på.

I dag var en sån dag...solen sken då jag traskade uppåt skogen..fåglarna sjöng och hur kunde jag vara annat än vara tacksam för allt det goda jag har i livet..trots krämpor och oro för framtiden.
Så besöket vid mitt böneställe mynnade ut i lovsång med min spruckna stämma;

"To God be the glory! To God be the glory! To God be the glory for the things He has done"



Inga kommentarer:

Kontemplation...

Min älskade pappa Erik visade mej på äldre dar en plats i närheten av en stor gran därhemma. Hit brukade han ta sig när vardagen blev för t...