Sensommartid

Nu går det obönhörligen mot höst, även om vi de sista dagarna fått njuta av sol och hygglig värme. Luften känns lite kylig på kvällskvisten, men det känns gott att under kvällspromenaden få dra in Xtra djupa andetag av den varan. Jag brukar säja till min omgivning, att sommaren aldrig riktig kom igång i år. Kylig försommar och relativt mycket regn, tycker jag att det blev. Men hoppet om sol och värme har alltid funnits. Visst har vi haft en del soliga, varma dagar, men man vill ju så gärna ha mer av den varan. Maken och jag har verkligen tagit vara på tiden och sett så mycket vacker natur, då vi tillsammans med goda vänner, susat fram på våra motorcyklar, kors och tvärs, främst i Norrlandslänen, men även i vårt grannland Norge. Det finns ingen kamera i världen, som kan förmedla denna oerhörda skönhet som vi fått se i naturen, på våra resor. För det handlar också om känslan, att befinna sig i och vara en del av denna storslagna skapelse. Sen rusar ju tiden iväg så oerhört fort. Hänger denna känsla ihop med åldrandet, tro? Så mycket mer angeläget då, att ta vara på dagen som är..leva i nuet, men samtidigt se framåt, uppskatta de nära och kära man har omkring sig, samla på härliga upplevelser, att minnas när kvällarna blir kalla och mörka igen. När min dotter var i yngre tonåren, planterade jag ett par små äppelträd utanför hennes fönster. Ville att hon skulle få uppleva den ljuvliga blomningen fram på försommaren, varje morgon hon vaknade och tittade ut genom sitt fönster. Så minns jag vårt vackra äppelträd utanför huset där jag växte upp, i min barndoms försommar. Tyvärr så överlevde bara ett av träden och det som stod kvar, blommade aldrig och därför såg vi inte nån frukt. Så jag grävde upp det och flyttade det till framsidan av vårt hus, där solen gassade hela dagarna och numera kan jag lyckligt notera att grenarna är översållade med små äpplen, denna tid på året. Nu är ju detta lilla träd en prydnadsapel, så frukten får nog sitta kvar, till mina vänner småfåglarnas förtjusning.