Kommer just från en begravning där jag var ombedd att sjunga.
De sörjande var för mej helt okända människor, som skulle följa en älskad mor till sista vilan. Jag hade bara haft kontakt via telefon med sonen för att bestämma sångvalet. Solen strålade från en klarblå himmel och letade sig också in i kapellet och spred sitt varma sken över båren. Jag har ju under årens lopp sjungit på en hel del begravningar och alltid slås jag av detta, när det blir avsked vid kistan: när vi kommit hit i våra liv, är vi alla absolut lika..vårt tid här på jorden är över..här hjälper inga bonusar eller fallskärmar längre..här är det försent att göra gott mot sin nästa.. att tänka goda tankar om varandra.. att ge den där kramen...att säja de där uppmuntrande orden..försent att visa uppskattning. En mening ur griftetalet fäste jag mej särskilt vid: Jag är en liten droppe i Guds stora nådesström..Visst är det detta allt handlar om..att en dag kunna se tillbaka på sitt liv och konstatera: ALLT ÄR NÅD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar