Thure, min kära svärfar och mina barns älskade farfar. Om drygt en månad är det 15 år sen vi fick följa dej till din sista vila på Malå Kyrkogård. Aldrig kommer jag att glömma det ögonblick Vår Herre behagade hämta dej hem, till den himmel du så ofta predikat om och längtat till. I den kyliga marskvällen var vi samlade till gudstjänst i Pingstkyrkan.Jag hade ofta hört dej säja hur du ville få hembud. I församlingens mitt och helst på plattformen. Tänk att din bön blev besvarad! På första bänken i samband med en förbönsstund, och med många vänner och flera av dina familjemedlemmar omkring dej, drog du din sista suck och fördes i stor triumf hem till den himmel som var ditt mål. Jag är säker på att änglaskaran stod i givakt när du klev över tröskeln. Du möttes säkert med hälsningen: Välkommen Hem du gode och trogne tjänare. Vi som blev kvar, fick anledning att mitt i sorgen och saknaden fundera över vad som är viktigt här i livet.Åh så tomt det blev efter dej! Så underligt att du inte skulle komma hem till oss mer, för en pratstund och en kopp gott kaffe. Jag gick varje dag till din grav för att riktigt fatta att du var borta. Fick också anledning att stanna upp för en stund av eftertanke och tacksamhet, över vad du tillfört mitt liv. Vi kom så bra överens. I dej hade jag en härlig samtalspartner, särskilt då det gällde församlingsliv och andra frågor o funderingar av andlig karaktär. Jag hade stor respekt för din livserfarenhet, inte minst som en Ordets förkunnare. "Vi måst väl ändå få resoneer" sa du ofta. Du var liksom inte färdig utan ständigt öppen för nya infallsvinklar. Du hade också en underbar humor och det gjorde att vi trivdes gott i varandras sällskap. Minns du när vi en midsommaraftonskväll for till "Glommers" för å vrii oss? Det komiska var, att vi inte såg en enda människa utomhus!!! Du hade ett stort o varmt hjärta för barnen. Säkert ett uttryck för dina bittra minnen från din egen uppväxt. Du trivdes som bäst när du fick ligga på soffan, med barnbarnen surrande och stojande omkring dej. Ofta somnade du med ett leende på dina läppar, trots oväsendet ikring dej. Du tyckte om att fara runt och hälsa på folk du kände och jag vet att det var uppskattat. Din generositet och känslan för "de små" i samhället, har du överfört till dina söner. Åren har gått och jag saknar våra resonerande samtal, idag mer än någonsin, då det bryter och bänder i kristenheten. Men alla böner du bett, tyngden av dina välsignande händer på mitt huvud, är starka minnen som ska bära mej hela vägen "Hem". Tack älskade svärfar..vi ska ses igen..jag lovar!
1 kommentar:
Träffade kusin Nils i Norsjö helgen som gick. Han berättade att han troget sitter framför TVn varje söndagmorgon för att ta del av gudstjänsten där. Han har även blivit en kyrkbesökare. Därför var han med på gudstjänsten i söndags. Mycket roligt att träffa honom. Vi kam att prata om våra fäder och vi minns båda de samtal som fördes vid köksbordet hos Valles i Rökåberg. Så här brukade det gå till. Vår bil bromsade in framför farstubron. Ut ur bilen strömmade fem lintottar, en ivrig far och en allt för tidigt gråhårig mor. Målet var köket hos Valles.(Något annat rum minns jag inte därifrån) Där i köket satte vi oss för vi visste att något stort var på gång. Inom två minuter dök alltid Ante upp. Så var då trojkan samlad och föreställningen kunde börja. Valdemar med sin mimik, sina gester och uttrycksfulla åthävor. Ante med sin fyndiga humor och stillsamma resonemang. Ture någonstans mitt emellan. Där avhandlades världshändelserna. Där hittades lösningar på det mesta. Där berättades skrönor och historier. Våra öron stod rakt ut. Detta pratade Nils och jag om bl.a. Nu är alla tre sedan ett antal år i en bättre värld. Kanske sitter de tillsammans vid ett köksbord och konstaterar att nåden räckte till för allt och alla. Jag tror att de samlat på sig ännu mycket mer att berätta för oss om, när vi andra kommer dit där de är.
Samuel.
Skicka en kommentar