Tid för eftertanke...
Älskade lilla mamma..åh vad jag saknar dej!
Trots att det gått 3 år sen jag tog farväl
vid din öppna grav, känns det fortfarande så
konstigt, att jag inte kan ringa upp dej, för att
fråga efter receptet på din goda mjuka pepparkaka,
som jag förstås slarvat bort!
Jag saknar såå våra långa samtal, då vi delade tankar
om familj och vardag. Minns alla gånger vi skrattat hjärtligt
åt nån dråplig episod vi varit med om.
Jag skulle så gärna velat dela den glädje jag själv känner,
över mitt älskade lilla barnbarn Ebbe. Jag minns ju att du själv
tyckte det var nåt alldeles speciellt att bli mormor, trots att du
hunnit med att vara farmor i många år.
Jag skulle hålla dej underrättad om hans framsteg, alla ny ord
han snappat upp, för att inte tala om allt bus vi hittar på,
när vi träffas. Har alltid sagt att Ebbe utseendemässigt påminner om dej.
Vi pratade ofta om det svåra o smärtsamma som livet gav oss.
Du, om någon, visste vad smärta var. Trots det fanns skrattet
aldrig långt borta och den busiga glimten i dina blå ögon.
Tack kära lilla mamma för att du gav mej Livet, med alla dess nyanser.
Bara en sak till: Visst möter du mej, när det blir min tur att"Komma Hem"?
Tänkte väl det! Nu blir livsvägen lättare att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar