810216

I dag är det exakt 39 år sen den här ynglingen och jag hade vår första "dejt" ❤️

Vi hade känt till varann under några månader och träffats hos gemensamma vänner.

Vi hade till o med sjungit duett offentligt men bara som "vänner".

Alltnog...vi började "sällskapa"...jo så hette det på den tiden🤗och tillbringade det mesta av ledig tid på tu man hand...

Dagarna gick och eftersom vi båda tycktes ha landat i att vi ville dela livet fullt ut, så blev det förlovning 1 april samma år...många trodde det var ett aprilskämt då den enda förlovningsannons som fanns i Nerikes Allehanda den dagen var vår😆

Det va int mytje' å funde'r på så vi slog till å gifte oss midsommarafton 19 juni samma år.

Det liv vi kom att dela har bjudit både lust och nöd..

Vi har ju flyttat några gånger under dessa år pga Mikaels pastorstjänst.

Det har inte varit helt enkelt men har gett oss vänner för livet på de platser vi bott.

Jag måste vara ärlig och säja att stundom har den ökenheta sanden bränt obarmhärtig mot mina fotsulor...

Den ohälsa jag har som följeslagare sen många år har ibland blivit mej övermäktig och gjort att jag tänkt tankar som gått åt ett håll jag aldrig ens snuddat vid tidigare i mitt liv.

Många tårar har fällts då man mött saker man inte ser nån som helst mening med...

Vi har i nära relationer känt av både sorg och förtvivlan då skilsmässa blev enda utvägen..

För att undvika att detta blir en lång novell är det säkrast jag börjar avrunda..

Tro nu inte att jag är bitter å besviken över livet som blev vårt..

Näe jag är så oändligt tacksam...faktiskt..för de problem jag mött..det såg jag inte då jag var mitt i det..jag tror jag fått mer förståelse för hur mina medvandrare kan ha det...det syns ju för det mesta inte utanpå hur man mår fastän man kanske till o med skrattar ibland.

Jag tror det goda humör jag oftast har, i kombination med en stor portion humor gör att jag överlevt livets trånga passager.

Numera lever jag ett hyfsat lugnt pensionärsliv i vårt lilla hus i Öre.

Där har vi nära till naturen och följer dess växlingar med stort intresse.

Kärleken i mitt liv är ju fortfarande i arbetsför ålder och emellanåt får vi fortfarande uppmuntra o glädja andra med sång o musik precis som vi gjort under alla dessa år.

Våra barn med respektive och förstås barnbarnen, skänker verkligen xtra mening med vårt liv.

Glad o tacksam för den kärleksfulla relation vi har❤️

Med stor ödmjukhet vill jag framhålla att detta livsprojekt: Karlsson💞Örnberg inte vore

möjligt om vi inte båda hade  vår Gudstro.

ALLT ÄR NÅD🙏🏻

Nytt år

Äntligen kan jag blogga från paddan!
Åh tiden den går..vi skriver 2019... ofattbart...
Här på 2an ligger snön vit...inte så mycket...vilket jag är xtra glad för😆
Vi har soliga dagar och några minusgrader.
Sonen är hemma så det blir mycke kaffe och nattaprat🤗

Det lackar mot jul...

Om ett par dagar firar vi julafton igen...oj va tiden flyger iväg!
Vi har fått på tok för mycket snö...from my point of wiev❄️🌨☃
Solen lyser lite blekt över vår äng här på 2 an...☀️och visst är det vackert!
Tog min sedvanliga promenad vid lunch och det är jag så tacksam för att jag fortfarande kan göra.
När jag ser tillbaka på året som gått så har det för min del inneburit en hel del krämpor av olika slag 👷🤕🤒😷som föranlett besök hos olika professioner inom vårdapparaten🏥
Som min gode vän och sjukgymnast brukar uttrycka det då jag grunnar på olika smärttillstånd: ett resultat av "lång och trogen tjänst"☺️Jo det kan nog inte förnekas...man har ju avverkat nästan 50 år i arbetslivet...det är klart att kroppen slits...och det kan va svårt att acceptera...man vill så mycket...
Innan det här blir en hel novell...så vill jag ändå uttrycka min tacksamhet för allt det goda som finns i mitt liv.
Familjen...en älskad make, barnen med sina respektive och inte minst mina ljuvliga barnbarn 👨‍👨‍👦och många fina vänner utspridda lite varstans i landet..långt borta och nära....Visst har jag anledning att vara tacksam🙏🏻
Vad framtiden rymmer vet vi ingenting om men jag vill försöka ta vara på det liv som blev mitt och göra det som känns riktigt och rätt. Livet går som bekant inte i repris...
Önskar er alla en underbar jul🎄🎅och ett fantastiskt gott nytt år✨💫🎆

Tidig höst...

Känner mej lite snuvad på sommaren i år...
Tänkte i juni när det var lite kallt o trist;  vänta till augusti..
Då blir det härlig hög luft och lagom varma dagar...
Näe..inte blev det så...
Just nu regnar det friskt på 2an...som det gjort nästan varje dag den sista veckan...
Det är bra för vattenståndet i Elisbäcken som rinner över våra ägor...
Vem är jag att klaga..tak över huvve och mat i kylskåpet....

Med andra ord..tidig höst här i kustbandet.

Kontemplation...

Min älskade pappa Erik visade mej på äldre dar en plats i närheten av en stor gran därhemma.
Hit brukade han ta sig när vardagen blev för tuff då sjukdom och oron för sin stora familj blev övermäktig.
Där böjde han sina knän och bad till den Gud han trodde på sen barnsben.
Efter den bönestunden lättade trycket något och han var beredd att ta sig an vardagen igen.

Jag älskar skogen...att vistas där är rena hälsokuren för kropp och själ..i och för sig borde jag vara väldigt frisk nu då eftersom jag ofta befinner mej ute i markerna här runt 2an.
Dessvärre gör den ena efter den andra krämpan sig påmind och helt ärligt är jag lite less nu.
Det hjälper inte att en del som vill mej väl..säkert...påminner mej om att det finns dom som har det värre än jag...Det är jag mycket medveten om..men det tar inte bort den smärta och oro jag känner.

Så också jag ...Erik i Bystads enda flicka (han hade 6 söner oxå) har funnit en plats i skogen dit jag ofta går...stannar till vid en stor sten..och faktiskt ibland ropar och gråter om hjälp från min pappas Gud som också jag funnit det tryggt att tro på.

I dag var en sån dag...solen sken då jag traskade uppåt skogen..fåglarna sjöng och hur kunde jag vara annat än vara tacksam för allt det goda jag har i livet..trots krämpor och oro för framtiden.
Så besöket vid mitt böneställe mynnade ut i lovsång med min spruckna stämma;

"To God be the glory! To God be the glory! To God be the glory for the things He has done"

Vilhelmina...

Maken är hemma hos mamma..tillika min fina svärmor..
Hon håller till i bagarstugan i dag...vilken krutgumma..nyss 88 fyllda!!!
Jag skulle tro att det är premiär för maken i rollen som tunnbrödsbagare!!!
HEJA! Vilket team!!!

Till minnet av vännen Margareta

Så kom då dagen när det blev dags för "Maggan" att lägga ner vandringsstaven. Hon fick ett långt liv..nästan 90 år.
En profil i vår kommun har inte "gått bort" nej hon har "flyttat hem" för att möta sin Frälsare som hon under så många år talat och skrivit om.
Hon var en mästare på att i skrift och tal beskriva skapelsen och den himmel hon ofta längtade till.
Få kunde som hon beskriva den härlighet som väntar för den som sagt sitt JA till kallelsen att bli ett Guds barn.
Vi bodde på samma gata i Nordmaling under drygt 18 år och träffades ofta i olika kyrkliga sammanhang vilket gjorde att vi utvecklade en varm vänskap. Ofta fanns ett brev med en uppmuntrande hälsning och bifogad dikt i vår postlåda.
Förmodligen lämnade hon brevet då hon hastade iväg till dagens uppdrag i besökstjänsten.
Maggans hjärta brann för de som av sjukdom eller åldersskäl inte längre kunde delta i det vi kallar "Livet".
Hon lät sig aldrig pensioneras och slå sig till ro.
Nej för henne var det viktigt att fortsätta det utgivande liv hon levde för att uppmuntra sina medvandrare.
Själv är jag innerligt tacksam för de gånger jag fick inbjudan att följa henne på missionsaftnar och andra typer av gudstjänster då hon talade och jag sjöng.
Det var inte svårt att sjunga när Maggan fanns bland åhörarna. Hela hennes ansikte strålade och jag visste att hon bad för mej..inte bara då utan också i sin dagliga bön.
Familjen var oerhört viktig för Maggan..Hon var otroligt stolt över sina barn och barnbarn och hennes förböner kommer att följa dem på alla deras livsvägar.

TACK Margareta för all kärlek, uppmuntran och omtanke du gett mej och min familj.
Vila i stor innerlig frid!

Nostalgipromenad utmed Nordmalingsfjärden

I samband med diverse varuinköp i centralorten, parkerade jag min bil och återupplevde gamla minnen i from av en skön promenad utmed Puttes Väg intill Nordmalingsfjärden.
Ingen direkt sol men temperaturen var på 0-strecket.
Denna sträckning har jag promenerat åtskilliga gånger under de dryga 19 år vi bodde på samhället.
I ur och skur..med tunga steg ibland och en hel del lätta.
Det har funkat som rena terapin att vandra här i närheten av havet.
Här följer ett antal bilder...

Min tillvaro under årets sista månader 2016

Det blir inte så mycket inlägg på min blogg numera...
Ansiktsboken underhålls dess mera...
Här kommer i alla fall en del bilder från senaste tiden.
Vi firade  1a advent i Närke bla.
Fick tillfälle att träffa flera av mina syskon...alltid lika roligt
Öre Gårdsbageri har öppnat och besöks frekvent...
Jag gläds varje dag jag slipper en massa snö...
Det räcker så bra med ett florsockertunt lager på marken...

Maffe och Valter på bio med morfar

Storebror fyllde 70 år i november

Husband på allsångskvä'll i Lögdeå

Den dagliga promenaden är viktig..oavsett väderlek

Adventsgranen på Stortorget i Örebro

Dessa kommer att smaka bra till julkaffet

Adventscafe´på Öre Gårdsbageri

Varmt vid kaminen

Det lider så sakteliga mot höst

Gissa om jag är tacksam för att få bo så nära till underbar natur?
Termometern visade i dag på behagliga 13+ och solen sken från en klarblå himmel.
Dagens promenad gick till Gammtjänna...där HIF har ett ypperligt nät av motionsspår.
När man är på väg en bit ner på "ålderstrappan" är det inte så självklart att man kan gå på promenad. Så jag känner mej otroligt tacksam för att jag än så länge kan använda mina ben. De har ju gått  en del mil under drygt 62 år...
Jag valde den svarta banan på ca 3.3 km och gjorde en del avstickare ner till Öre älv som så här års strömmar lugnt och beskedligt.
Utmed slingan fanns en massa fina lingon fortfarande...bofinkar, koltrastar och andra bevingade varelser cirkulerad runt i området.
Vilken otroligt fin natur..man kan liksom inte se sig mätt...för att inte tala om den höga klara luften som jag alldeles gratis får andas in...ljuuuuvligt.

I helgen besökte maken och jag Malå.
En speciell upplevelse att komma tillbaka till den plats vi bodde på
mellan 1986-1995. Emma var bara 3.5 år då vi kom hit en kylig oktoberdag 1986.
I februari 87 utökades familjen med Andreas,
Under 9 år händer det mycket i ens liv.
Härligt att återse kära vänner både inom och utom kyrkans hägn.
Samtidigt upptäckte vi att många inte längre fanns kvar i jordelivet.
Men i våra hjärtan bär vi med oss deras ljusa minnen.

Jag passade på att ta en promenad utmed Malån..Hälsans Stig...en slinga på 4 km
Den var smyckad med en del hantverk som lockade till skratt...
och vem skulle inte vilja ha den cykeln?